Varför stenar, hus och horisonter?

Den frågan får jag ibland.

Varför återkommer jag gång på gång till just stenar, hus och horisonter? Varför dyker de upp, om och om igen, i mina målningar?

Helt enkelt för att de betyder något för mig, de är sprungna ur barndomsminnen och behov. 

De symboliserar också något som jag tror att många av oss längtar efter just nu: trygghet, stillhet, tillhörighet och en plats att få andas och vara sig själv.

Jag tror det är därför de fortsätter att dyka upp i mitt måleri.

Jag målar inte stenar, hus och horisonter för att de är “fina motiv”. Jag målar dem därför att de känns i hjärtat på mig. De hjälper mig att förstå världen – och mig själv. De bär på en sorts tyst kunskap som jag tror att vi behöver nu.

Stenarna – det som håller

Några av mina allra tidigaste minnen handlar om stenar.

Hemma fanns de överallt. I trädgården, på hyllor och fönsterbrädor. När vi åkte på bilsemester blev bilen ofta baktung på vägen hem, full av min mammas strandfynd: drivved, snäckor och tunga, vackra stenar som hon inte kunde låta bli att ta med sig.

Jag har alltid älskat klippor mer än sandstränder. Karga öar mer än tropiska. Berghällen mer än solstolen.

Det finns något i stenen som talar till mig.

För mig står stenen för tidlös trygghet, erfarenhet och visdom.

Den säger:
Kom till mig. Jag har legat här i tusen år och kommer att finnas här i tusen år till.

När jag började arbeta med serien HARMONY blev stenarna därför självklara.

De bär på precis det jag längtade efter att skapa: konst för stillhet, balans och inre återhämtning. Något som hjälper oss att landa i kroppen igen när världen känns för snabb, för högljudd eller för mycket.

I mina målningar blir stenarna mjukare än de är i verkligheten. De får runda former, varma jordfärger och ett lugn som nästan går att ta på. Jag tycker om den motsägelsen – att något som ser hårt ut också kan vara mjukt. Att styrka inte behöver vara kantig eller högljudd.

Kanske är det därför jag dras till stenarna. För att de påminner mig om att det går att vara både stark och mjuk samtidigt.

Horisonterna – platsen där vi får andas

Som högkänslig har jag alltid behövt vara varsam med vad jag omger mig med.

Jag tappar energi direkt när intrycken blir för många och överväldigande. Därför har jag lärt mig vad som hjälper mitt nervsystem att slappna av.

En av de viktigaste platserna för det har alltid varit havet.

Redan som barn kunde jag sitta länge, länge vid fönstret i vårt hus vid havet och bara titta ut över horisonten. Samma känsla kom när vi var ute med båten, eller när jag åkte skridskor på det frusna havet om vintern.

Där, i mötet mellan himmel och hav, fanns något som gjorde mig lugn.

En känsla av att världen plötsligt blev större och enklare på samma gång.
Att det fanns plats att andas.
Att allt inte behövde lösas just nu.

Det finns också forskning som visar att vi människor ofta slappnar av när vi får vila blicken på en horisontlinje. När ögat får följa mötet mellan himmel och hav eller land händer något i kroppen. Axlarna sjunker. Andningen blir djupare. Nervsystemet får en signal om att det är tryggt.

Kanske är det därför jag återkommer till horisonterna i serien BALANCE.

Jag älskar också att arbeta med stora färgfält och subtila skiftningar.

På håll kan målningarna se enkla ut – nästan stilla. Men när du kommer närmare öppnar sig lager efter lager. Gamla färger tittar fram. Spår av tidigare beslut. Något som skrapats bort. Något som fått stanna. 

För mig är det en bild av hur vi människor också fungerar. Vi består av lager av allt vi varit med om – våra erfarenheter, det vi burit på, det vi försökt gömma, det vi lyckats släppa taget om, det vi mognat genom.

Rester av ett liv levt. Det är vackert.

Husen – längtan efter att få vara hemma

Som autist upplever jag ofta världen som intensiv och oförutsägbar.

Därför har hemmet alltid varit mycket mer än bara en plats för mig.

Hemmet är där jag får vila. Där jag får vara helt och fullt mig själv. Där jag kan släppa garden, landa i stillheten och samla ihop mig igen efter att ha varit ute i världen.

Det är min heliga plats. 
En plats för trygghet, återhämtning och kärlek.

När husen började dyka upp i mina målningar förstod jag ganska snart att de egentligen inte handlade om just hus, utan om hem – och även om oss människor. 

Jag ser ibland människor som små vandrande hem. Hem som närmar sig varandra. Samtalar. Står bredvid varandra i tystnad. Bryr sig.

Varje hus bär sin egen historia, sina egna färger och lager. Men tillsammans bildar de något större: ett landskap av gemenskap, mänsklighet och hopp.

I serien Spirit of HOME får husen växa fram långsamt, lager för lager, i naturens färger. Jord, sten, dimma, skog, himmel.

Det är målningar om hemmet som något mer än fyra väggar.
Om hemmet som en känsla.
Som en plats där vi får höra till.

Som det där mjuka, ordlösa inom oss som viskar:
Här får du vara.

Det yttre landskapet och det inre

Stenarna, husen och horisonterna är personliga motiv för mig. De kommer ur mitt eget liv, min historia och mitt sätt att uppleva världen.

Men samtidigt tror jag att de talar till något allmänmänskligt.

För vem längtar inte efter att få landa ibland?
Efter att få känna sig trygg.
Efter att få andas ut.
Efter att få känna sig hemma – i sig själv, i sitt hem, i sitt liv.

Kanske är det därför jag fortsätter att måla de här motiven. För att de påminner mig om något som är så enkelt att vi ofta glömmer det:
Att vi människor behöver platser där vi får vila och vara oss själva.

Både omkring oss och inom oss.

Kanske kan konst ibland få vara just en sådan plats.