Hus som symboler för trygghet och kärlek

När jag målade på kursen på Öland i början av augusti hände något magiskt. Ett genombrott, så där som så ofta sker just när man går en kurs. 

Först satt jag där med känslan av att vara fast. Inget fungerade. Jag visste inte vad jag ville, eller ens om jag fortfarande kunde måla.

Så jag bestämde mig för att gå tillbaka till grunden, back to basics. Bara göra det jag vet att jag älskar: ytan, strukturen, lagren, de harmonierande färgerna. 

Efter en stunds lek dök de upp igen: Husen, som återkommit på olika sätt i mitt måleri ända sedan i höstas.

Förutom att jag älskar själva formen (fyrkanter, rektanglar och trianglar – så enkelt blir det ett hus!), varför? 

Hus bär på berättelser

Jag har alltid dragits till gamla material i hus: grova timmerväggar med inlagda gamla tidningar, murade spisar, slitna trägolv, vittrande betongväggar, rostiga spikar och gamla lås. Lager på lager av flagnande tapeter som viskar om svunna tider. Bostäder där familjer har levt, älskat och drömt. Men också äldre industriella miljöer, gjutjärn, rost och slitna ytor som berättar om liv, arbete och framtidshopp. 

Kanske började det redan när jag som liten smög omkring på den oinredda vinden i mormors gamla trähus Norrgården, där gamla saker och pryttlar från sjutton- och artonhundratalet och framåt stod staplade i ojämna högar från golv till tak på de ojämna och bågnande träplattor som lagts ut över golvbjälkarna. Rostiga spikar stod ut från väggarna, en gammal järnspis med spiselkrok och gnisslande gångjärn, ett par handsnidade träskor i storlek lagom för en jätte (åtminstone ur mina barnögon sett) … Jag kunde gå runt där inne i timmar. 

I gymnasiet jobbade jag extra på ett byggvaruhus, där jag servade byggarbetarna, och fascinerades av alla detaljer i själva byggprocessen. 

Eller också härrör det ur alla de hem jag bott i – 18 flyttar har det blivit genom åren, flera renoveringar av både hus och lägenheter. Jag har till och med varit med och byggt ett helt nytt hus. Och nu, min egen ateljé!

Hemmet som en helig plats

Men mest kanske det handlar om huset som en symbol för hemmet. 

För mig är hemmet mer än väggar, golv och tak. Som autist är det min borg, min trygghet, min heliga återhämtningsplats i en ofta stormig värld. Här fyller jag på energi, här får jag vara helt och hållet mig själv, tanka lugn och ro, harmoni och kärlek.

För mig är hemmet kärlek, harmoni – och en oändlig källa till kreativitet. Tänk hur glädjefyllt det är att inreda ett hem så att det blir så bekvämt, vackert, praktiskt och harmoniskt som möjligt! 

Hemma har jag alltid skapat – skrivit, stickat, sytt, målat, dansat, gjort musik, poesi och smycken. Min frizon. Min ateljé. Mitt liv.

Hus som symboler för oss alla

Slutligen pratar man ju om “huskroppar”, vilket ger mig tanken att byggnader kan vara som symboler för människor.

Förra hösten påbörjade jag en kollektion som jag kallade Närmanden, där husen försiktigt rörde sig mot varandra, som människor som söker kontakt. 

På Öland kändes det som nästa steg i den riktningen. Nu växte hela städer fram på duken. Hus i olika färger och former, sida vid sida, med en känsla av att höra ihop trots att de är så olika.

Målningarna har vägar som slingrar sig framför, bakom och runt – kanske står de för kommunikation? Några har berg i bakgrunden, som står för något stort och tryggt som vi alla har tillgång till.

Ett steg i en ny riktning

Jag vet ännu inte vad de står för, eller ens om målningarna är klara. Två känns färdiga, men fler är på väg. Det jag vet är att riktningen gör mig glad.

De här husen ger mig en känsla av trygghet, grundning, värme, kärlek och gemenskap.

Vad känner du när du ser på dem? Nyfiken.