Gentle Living och wu wei – att leva och skapa i harmoni med livet

Du som har följt mig här ett tag vet att jag på senare år försöker leva efter något som jag kallar Gentle Living.

För mig handlar det om att leva mer i harmoni med min egen natur. Att välja vänlighet, närvaro och inre frid framför stress, perfektion och det där ständiga strävandet efter ”något mer”.

Men Gentle Living är egentligen mer en känsla i mig än något jag har läst mig till eller tagit till mig intellektuellt. Därför försöker jag fortfarande hitta orden för det. Vad menar jag egentligen? Hur ser ett sådant liv ut – inte i teorin, utan mitt i vardagen?

I somras ramlade jag över ett begrepp som jag hört tidigare, men då inte reagerat lika mycket på. Nu fick det någonting att falla på plats: Wu wei.

Konsten att inte forcera

Wu wei är ett centralt begrepp inom taoismen, den gamla kinesiska filosofiska traditionen. Orden översätts ibland med ”icke-handlande”, vilket lätt låter som att man ska lägga sig på soffan och låta livet sköta sig självt.

Men det är inte riktigt det som menas.

Filosofen Edward Slingerland använder uttrycket effortless action – ungefär ”ansträngningslöst handlande”. Andra översättningar betonar att handla utan att tvinga eller forcera.

Alltså inte att låta bli att göra, utan att sluta använda mer kraft än situationen kräver.

Det är en viktig skillnad.

Wu wei handlar om att vara så uppmärksam på livet, sig själv och det som händer – så närvarande – att man kan uppfatta var den naturliga rörelsen redan finns och börja samarbeta med den i stället för att kämpa emot.

Och det känner jag igen från mina tankar om Gentle Living.

Att vara som vatten

Vatten är en återkommande bild inom taoismen och jag tycker mycket om den.

Vattnet är mjukt och följsamt. När det möter en sten står det inte och bankar huvudet blodigt mot den för att bevisa att det minsann tänker ta sig fram just där.

Det söker en annan väg. 

Runt stenen. Över den. Under den. Och så kommer det vidare.

Det betyder inte att vattnet saknar riktning eller kraft. Tvärtom. Vatten kan vara oerhört kraftfullt. Men det slösar inte sin kraft på att kämpa mot verkligheten.

Taoismen talar om Dao – vägen, eller den naturliga ordning och process genom vilken livet utvecklas.

Själv känner jag igen något i detta från min egen andliga övertygelse.

För mig finns en känsla av en större rörelse i livet som jag kan välja att lyssna till och följa, snarare än att försöka kontrollera allt och tvinga livet i den riktning jag har bestämt att det borde gå.

Ett slags överlämnande, kanske.

Men inte ett passivt sådant. Jag finns fortfarande där med min vilja, mina drömmar och mina handlingar. Jag tänker på det mer som ett slags samskapande med livet.

Jag ror fortfarande båten.

Jag behöver bara inte ro motströms hela tiden.

Men hur försöker man att inte försöka ..?

För här kommer förstås en liten komplikation. Det finns något som brukar kallas wu wei-paradoxen:

Hur kan vi försöka att inte försöka?

För vi människor är fenomenala på att göra även det mest befriande till ännu ett prestationsprojekt.

Jag måste stressa mindre.
Jag måste vara mer närvarande.
Jag borde meditera.
Jag borde leva långsammare.
Varför är jag fortfarande så trött?
Nu måste jag verkligen bli bättre på att ta det lugnt.

Och plötsligt står vi där och anstränger oss för att vara ansträngningslösa!

Jag känner åtminstone igen mig.

Kanske är vägen då inte att försöka ännu hårdare, utan att stanna upp och lyssna.

Vad händer i mig just nu? Vad försöker jag tvinga fram? Vad håller jag fast vid? Finns det en annan väg som jag inte ser för jag är så upptagen med den väg jag har bestämt mig för?

När vi slutar kämpa emot det som faktiskt är kan vi ibland upptäcka en lättare väg framåt. Inte nödvändigtvis en enkel väg – men en väg med mindre onödig friktion.

Den kräver mindre kraft.

Men mer närvaro.

Och det är mycket av kärnan i Gentle Living för mig.

Att vara tillräckligt närvarande för att kunna känna vad som faktiskt behövs just nu – och tillräckligt modig för att följa det. Att ibland släppa egots långa lista över allt jag skulle kunna, eller borde, göra och lyssna efter vad som känns sant och viktigt just nu (även om jag inte alltid kanske förstår vart det ska leda).

Wu wei i ateljén

Det är kanske i mitt skapande som jag allra tydligast känner igen det här.

Det finns en berömd berättelse i den taoistiska klassikern Zhuangzi om kocken Ding, som är så skicklig på att stycka en oxe att han inte längre behöver använda rå kraft. Efter många års erfarenhet följer hans kniv kroppens naturliga mellanrum och strukturer. Han försöker inte hugga sig igenom det som gör motstånd – han hittar vägen där kniven nästan kan röra sig av sig själv.

Berättelsen används ofta som en bild för det skickliga, absorberade handlande som förknippas med wu wei. 

Jag känner igen det från måleriet.

När mitt måleri fungerar som bäst sitter jag inte och beslutar varje steg intellektuellt. Jag agerar intuitivt.

Men intuitionen kommer inte ur tomma intet. Bakom den finns år av måleri. Mitt öga och min hand har tränats. Jag har lärt mig färg, material, komposition och teknik.

Och någonstans längs vägen händer något märkligt.

Om jag vågar släppa kontrollen kan jag börja lyssna på målningen.

Vad vill den? Vad behöver den?

Jag lägger till. Tar bort. Väntar. Ser.

Och ibland bara vet jag.

Det handlar inte om frånvaro av ansträngning – för det ligger massor av arbete bakom. Men i själva skapandeögonblicket finns ingen känsla av att forcera. Handlingen får komma med en sorts lätthet.

Och min erfarenhet är faktiskt att det är först när jag släpper lite mer av ”mig själv” – mina idéer om vad jag borde måla och hur det borde se ut – som mitt mest genuina måleri får möjlighet att komma fram.

Kanske är Gentle Living vardagens wu wei?

Ju mer jag läser om det här, desto mer tänker jag att Gentle Living kanske skulle kunna beskrivas som ett slags vardagens wu wei.

Ett litet skifte i frågorna vi ställer.

Inte: Hur kan jag hinna mer?

Utan: Vad är viktigast just nu?

Inte: Hur får jag kontroll på allt detta?

Utan: Var finns den naturliga vägen framåt?

Inte: Hur pressar jag mig förbi det här hindret?

Utan: Finns det en väg runt stenen?

Men här finns en viktig skillnad.

Wu wei – och Gentle Living, åtminstone så som jag menar det – handlar inte om att alltid välja det som är lättast. Livet är ibland svårt. Det gör ont. Och sådant som verkligen betyder något kan kräva enorm ansträngning.

Motstånd betyder alltså inte automatiskt att vi är på fel väg.

Frågan är kanske snarare vilken sorts motstånd vi känner.

Det finns ansträngningen i att göra något svårt, men sant och viktigt.

Och så finns friktionen som uppstår när vi försöker kontrollera, forcera eller hålla fast vid något därför att verkligheten inte beter sig som vi tycker att den borde.

Jag börjar bli alltmer intresserad av skillnaden mellan de två.

Att sluta kämpa emot det som är

Byron Katie var den första jag mötte som bad oss att sluta kämpa emot verkligheten. Den tanken kändes radikal för mig då – och gör det fortfarande.

Men nu börjar jag se hur den kan fogas samman med den här uråldriga filosofin och, framför allt, med mina egna erfarenheter.

När min mamma gick bort i augusti blev det väldigt tydligt för mig.

Under hennes sista tid, och sedan genom allt som följde, gick jag ovanligt mycket på känsla. Jag var oerhört närvarande och försökte känna in varje steg – från vakandet till begravningen och allt praktiskt som behövde tas om hand, samtidigt som jag försökte ta hand om mig själv och mina känslor.

Ett steg i taget.

Och jag körde inte över mig själv en enda gång.

Med min historia av utmattningar, där jag så många gånger har fortsatt trots att kroppen har försökt tala om för mig att den inte orkar, är det faktiskt ganska stort.

Samma sak har hänt med måleriet.

Efter sommarens uppehåll har jag känt en press på mig själv att jag måste börja måla igen. Det är ju det jag gör. Det är mitt arbete. Det är det jag älskar.

Men skapandet ville inte riktigt komma på kommando.

Så jag har försökt låta bli att tvinga fram det.

Jag har gått ut i ateljén när det har känts rätt. Gjort lite. Väntat. Lyssnat. Låtit lusten hitta tillbaka i sin egen takt.

Och kanske är det just där någonstans som Gentle Living finns för mig.

Inte i att dra mig undan från livet, mina drömmar eller det jag vill skapa.

Utan i att göra min grej – men med mindre kamp.

Att fortfarande röra mig framåt, men lite mer som vattnet.

Att känna stenen när den dyker upp och inte automatiskt tänka att min uppgift är att besegra den. Kanske kan jag stanna upp en stund och se mig omkring. Kanske finns där en öppning bredvid.

Jag vet fortfarande inte exakt hur man ”gör” Gentle Living. Kanske är det själva poängen att det inte går att göra till en metod med fem enkla steg.

Jag vet inte heller vart det kommer att föra mig.

Men jag märker att när jag använder mindre kraft till att kämpa mot livet får jag mer kraft kvar till att faktiskt leva det.

Och just nu mår jag bättre än jag har gjort på länge.

Det känns som en ganska god vägvisare. Eller hur?